ralfsanglar

Hej igen bloggen! Jag tänkte spåna vidare på Natashas ämne om tvångstankar. Jag har räknat ut att jag har 113 st. Det anser jag som ganska sjukt. Jag har läst att alla människor har tvångstankar och att det är fullt normalt! Men till vilken gräns? Jag brukar säga såsom att man går igenom faser i livet. Jag har fasnat lite på depp-stadiet och känner mig bara sämre och sämre. I början var jag jävligt lycklig och hade inget att klaga på. Men ett par år senare sitter jag hos BUP med uppskärda handleder. Vad händer med mig egentligen? Jag hyser hat åt folk jag tyckte mycket om förut. Jag känner mig inte lika levande. Jag skulle gissa att de flesta psykologer skulle kalla koppla ihop det med att min pappa flyttade ifrån oss när jag var fem (tror jag skrivit om det tidigare?)
Men jag skulle koppla det till rent dåligtmående. Jag vet faktiskt inte varför jag blivit som jag är. Jag kan inte sätta ord på vad som orsakat detta. Men det som får mig att må sämst är att alla får uppfattningfen av mig som en elak människa. Jag är bara en väldigt ärlig och ironisk människa. Jag vet att väldigt få kan hantera sånt men be mig tona ner då istället för att bryta kontakten med mig. Jag hoppas ni förstår mig lite nu.
Kramar Izza